Nu är det dags för VM igen

När jag skriver detta är det ca 14 dagar kvar tills det att jag står på startlinjen på mitt 10:e MTB-VM. De sista detaljerna i uppladdningen kvarstår men i stort har jag följt min plan och formen är på plats. Det är den enda gemensamma nämnaren för dessa VM-starter. Formtoppning har varit min starka sida under alla åren mycket tack vare mitt samarbete med Fredrik Ericsson på Toppfysik. När det gått fel har det inte varit det fysiska som svikit mig.

Jag tittar ofta i backspegeln inför dessa stora tävlingar för att påminna mig om vad jag gjort rätt och fel. Jag började min VM-resa 2005 efter det att jag vunnit några SM-guld och ville skapa nya mål. Jag berättade för omgivningen att jag siktade på att bli världsmästare utan att veta vad som krävdes men ångrade snart detta uttalande de kommande åren. Det har varit en berg- och dalbana resultatmässigt och mentalt under dessa år med höga toppar och djupa dalar !

Sun Peaks Kanada 2005 – Mitt sista år i H 45 och jag var ute för att lära vad som krävdes. Dessutom min allra första tävling på hög höjd någonsin. Startade i ledning men gick i väggen och dalade i fältet. Ett bra sista varv räddade resultatet och jag tog en 5:e plats. Fullt godkänd debut och jag lärde mig respektera höghöjdsproblematiken.

Sun Peaks Kanada 2006 – Första året i H 50 och då det skulle ske. VM-guld var målet. Fick dock se hemmaåkaren Rob Anderson sticka iväg redan i starten. Låg tvåa då jag vurpade kraftigt utför. Nästa varv låg jag på bronsplats då jag vurpade på exakt samma ställe och denna gång blev det sjukstugan med en axelskada. Mitt absolut största nederlag som cyklist !

Pra–Loup Frankrike 2007 – Startade i tätgruppen men åkte passivt och försiktigt efter en kraftig vurpa på träning. Slutade 7:a och hela 10 min efter segraren. Nu tänkte jag lägga ned min VM-satsning men när jag sansat mig och fått hjälp med analys av lopp och förberedelser visste jag vad som måste förändras.

Pra-Loup Frankrike 2008 – Tillbaks i Alperna med ett annat upplägg och nu var jag plötsligt med i fighten om medaljerna. Var snabbast på banan sista varvet och tog mig upp på bronsplats i allra sista klättringen. Bronset kändes som guld just då !

Pra-Loup Frankrike 2009 – Året då jag var perfekt förberedd och i bättre fysisk form  än någonsin. Utkämpade en stenhård trippelfight om guldet. Vann med ynka 10 sek och VM-guldet kom som en stor överraskning för alla och även mig själv. Ingenting i min cykelkarriär kan toppa detta ögonblick.

Balneario Camboriou Brasilien 2010 – Jag fick lämna walk-over efter en startkrasch och skada på EM kort före VM. Shit happens !

Balneario Camboriou Brasilien 2011- Första året i H 55 och den lerigaste bana jag någonsin åkt på. Jag bestämde mig för att åka på säkerhet och se hur långt det räckte. Jag vann överlägset genom att cykla mer än konkurrenterna uppför och springa allt utför.

Balneario Camboriou Brasilien 2012 – Nu fick vi uppleva ett Brasilien i solsken och normala förhållanden. Magsjuka slog dock ut hela svensklägret och jag reste mig ur sängen kvällen före loppet. Återigen guld efter att ha dominerat loppet från start till mål. Var jag fick krafterna ifrån vet jag ännu inte idag.

Pietermaritzburg Sydafrika 2013 – Året då konstgjorda hinder som hopp och stenkistor mötte för oss veteraner för första gången. Jag var fysiskt starkast men förlorade loppet på bristande mod och teknik. Räddade ändå silvermedaljen.

Lillehammer Norge 2014 – Ett lopp jag vill bara glömma. Var aldrig i bra form denna säsong och tvivlade på min förmåga. Som lök på laxen ändrades banförhållandena radikalt av kraftigt regn strax före start. Jag klarade inte att hantera detta och slutade som en besviken 5:a.

La Massana Andorra 2015 – ?

En sak har jag lärt mig genom åren – ta aldrig ut något i förskott, varken seger eller nederlag. Varje VM är unikt !