Drömmar om guld och mästartröjor.

Cyclocrossäsongen med stort C är i full gång när jag skriver detta. Jag har sett fram emot denna ända sedan jag gick i mål på VM i vintras. Jag är ju yngst i H 60 detta år och bestämde mig tidigt för att satsa helt på cyclocross i år. Det har också gått väldigt bra resultatmässigt. Jag har vunnit alla tävlingar jag kört i H 60 utom två då jag varit tvåa. Det är bara den belgiske mästaren som besegrat mig vilket jag kan ta.

Men ändå känns säsongen avslagen. Anledningen är att det med all sannolikhet inte blir något Masters VM denna säsong. UCI har helt enkelt ingen som vill arrangera! Detta sker just det år då jag hoppats att verkligen kunna konkurrera om guldet. Det är väldigt tydligt inom CX att det satsas fullt ut första tre åren man är inom sin åldersklass. Sen trappar man ner och väntar in nästa klass.

Jag får känslan av att det inte är meningen att jag ska bli världsmästare i CX. Jag har ju varit nära två gånger men stupat på mållinjen båda gångerna.

Min VM-historia i cyclocross är minst sagt brokig.  I klass H 50-54 kördes samtliga VM i belgiska Mol på den legendariska sandbanan Zilvermeer. Här lottade man startordningen och jag lottades i sista led alla fem åren! Hur är det möjligt? Jag kände mig ganska maktlös dessa år. Det kvittade nästan hur bra förberedd jag kom för det är helt omöjligt att göra något från sista led på den smala banan. Blev som bäst 7:a och såg mig inte som medaljkandidat under de åren.

I klass H 55-59 började det hända saker.  Första året kördes i Mol och jag lottades i första led. Genast var jag med i toppen och ledde fram till sista halva varvet. Ett misstag på hela racet fick till följd att jag blev tvåa, slagen med 3 sek. Det är små marginaler in cyclocross. Nu började jag dock tro på att bli mästare någon gång. Jag visste att jag var snabb nog.

De nästa två åren körde vi i USA och Louisville. Ensam utan servicepersonal i depån, och med endast en cykel, var jag handikappad från start på de leriga racen. Jänkarna körde rättvisa kvalheat, för startposition, så jag kunde slåss i toppen båda åren. Första året blev jag 5:a efter fyra jänkare med legenden Ned Overend i spetsen. Jag åkte bra och var den ende i topp 10 som inte bytte cykel. Övriga bytte cykel varje varv så jag släpade på många kilo extra lera mot framförvarande.

Andra året var jag i kanonform och vann mitt kval lätt. Det var extremt lerigt men så länge det regnade klarade man sig utan att byta cykel. Leran rann av cyklarna. Men det otänkbara hände även här.

Louisville är ökänt för snabba väderomslag och precis 1 h före min start slog det om till minusgrader. Lera och vatten på marken tillsammans med frysgrader i luften är ingen bra kombination kan jag berätta. Jag tog starten och ledde med 30 sek efter halva racet. Men då började leran frysa på cykeln och efter bara ett halvt varv ytterligare gick inte hjulen runt. Konkurrenterna bytte cykel 2 ggr/varv och kom flygande förbi. Jag fick bära runt cykeln sista varvet men blev ändå 7:a. Det tog rätt länge innan jag kom över detta bakslag…

Sista två åren i H 55 gick VM i Schweiz på leriga och tunga banor. Här hade jag full uppbackning och inget att skylla på mer än att jag nu var äldst i klassen. Tog ett silver och en 5:e plats vilket jag är nöjd med. Var dock aldrig riktigt med i guldstriden.

Efter detta var förhoppningen att jag skulle vara med i guldstriden igen som nybliven H 60-åkare men det ser inte ut att bli av. Det kommer fler år men just nu ser det mörkt ut angående mina gulddrömmar.

Jag får trösta mig med att jag leder Deutschland Cup överlägset och har stora möjligheter att vinna totalen. Det var mitt andra stora mål denna säsong, så jag kanske är glad ändå när säsongen är slut i januari!