Vad innebär det egentligen att säga att man tävlar och tränar cykel? Jag skulle likna det vid att säga att man åker skidor: egentligen är det ganska intetsägande då det är så pass många idrotter som faller under denna kategori, så som längdskidor, alpint etc. Samma sak gäller för cykel, det är ett övergripande ord som innefattar många olika idrotter, så som bana, cyclo-cross, BMX etc.

Själv har jag utövat två av de idrotter som faller under denna kategori: landsväg (LVG) och MTB (XCO och XCM). Utifrån detta kan jag dra vissa slutsatser om hur lika respektive olika det är att ägna sig åt olika cykelgrenar. Så vad är då enligt min mening skillnaden på LVG och MTB maraton (XCM)? Självklart skiljer sig cyklarna och sittpositionerna åt, men det är inget jag tänker ta upp här.

I skrivande stund är jag mitt inne i tävlingssäsongen. Jag har cyklat några landsvägstävlingar hemma i Sverige men har även dragit ner till Belgien för att cykla fler och tuffare tävlingar. Trots att landsvägssäsongen pågår under en relativt kort period i detta land har jag ändå cyklat fler tävlingar än någonsin tidigare, och därmed har jag fått en hel del erfarenheter inom landsväg som jag tidigare saknade.

Trots att man cyklar på helt olika cyklar och i olika terräng ansåg jag tidigare att de två idrotterna påminde mycket om varandra, speciellt eftersom tävlingar i de båda grenarna pågår ungefär lika länge. Nu när jag har tävlat mycket i LVG jämfört med tidigare år, har jag insett att sporterna ändå inte är så lika varandra som jag först trodde.

Inför en landsvägstävling behöver jag inte värma upp lika hårt och mycket som jag brukar göra inför en XCM-tävling där det går fort från start till mål. När jag var nere i Belgien märkte jag att det var efter 30 minuter som det verkligen började hända något i klungan, och det var då man behövde vara varm och beredd på attacker. Därför kunde jag under de första 30 minuterna bara åka med i klungan och därmed få min uppvärmning på köpet.

På XCM är tempot som sagt högt ända från start till mål och oftast brukar den starkaste cyklisten vinna. På landsväg har man inte samma konstant höga hastighet, utan det är klungkörning med inslag av ryck och stötar. Det är som en katt och råtta-lek: man ska hela tiden ha koll på vad motståndaren gör och försöka gå med i utbrytningar som man tror ska hålla till mål. Oftast slutar det ändå med en spurt, där den som är mest explosiv och minst rädd för närkamper vinner.

Eftersom tempot är konstant högt i MTB så är även pulsen det. Jag brukar ha en medelpuls kring 174 bpm, vilket är betydligt mer än vad jag har på landsvägstävlingar, där jag har legat kring 145 bpm. Tidigare år när jag i huvudsak har fokuserat på XCM, trodde jag att om jag bara cyklade mer landvägstävlingar skulle jag få ett bättre slätdrag som skulle gynna mig i långloppen. Men nu när jag körde Cykelvasan märkte jag att slätdraget inte har lika stor betydelse på långlopp om jag inte orkar ligga på en hög puls under en lång tid.

Det finns således likheter och olikheter mellan de båda idrotterna. Ett som är säkert är att båda brukar ett redskap med två hjul som ska drivas fram med hjälp av mänsklig kraft.