När detta skrivs har jag åkt 18 cyclocross-tävlingar av de ca 30 som är inplanerade för säsongen. Så nu börjar jag se hur jag står konkurrensmässigt med ett VM som närmar sig.

En summering ser väldigt bra ut. Samtliga race där jag startat i min klass H 60 har det slutat med seger. De race jag inte vunnit har jag åkt bland de yngre H 50:orna. Men dessa resultat säger tyvärr  inte mycket om hur jag står mot den samlade världseliten.

Tanken med årets säsong var att satsa helt på de tävlingar där det fanns H 60 som klass. Tyskland aviserade att de skulle slopa klassen, och då blev Belgien och Danmark kvar. Men kort före säsongsstarten ändrade sig tyskarna och behöll H 60 i Deutschland Cup. När jag nu fick chansen att försvara min cupseger från ifjor blev det ny säsongsplanering med fokus på tyska och danska tävlingar. Dessutom blev det istället Belgien som slopade H 60-klassen.

Så alla segrar jag tagit har varit i Tyskland och Danmark förutom EM i Slovakien. Jag har kört bra och fått slåss hårt för att vinna varje tävling men de riktiga storfräsarna har inte stått på startlinjen.

Jag brukar skämtsamt säga att om du vinner mycket i t.ex. Tyskland, Danmark eller Sverige finns det risk för att du tror du är snabb. Då är det bara att åka till Belgien så kommer man snabbt ner på jorden igen. Detta erfar jag varje gång jag återkommer till Belgien. Jag har hittills i år åkt fem tävlingar i Belgien, tillsammans med mitt team Belgian Cycling Selection, och då i H 50. Jag började med resultat i mitten på resultatlistan men har jobbat upp mig till första tredjedelen senaste racen. Jag har ju full koll på vilka som är H 60-åkare i dessa startfält och har tyvärr haft flera före mig i listan. Som bäst har jag varit tvåa i ”H 60”, men oftast trea.

Belgarna är ju bortskämda med att kunna åka en hel säsong inom 10 mils radie geografiskt och tävlar därav sällan utomlands. Så de är inget stort hot på mästerskap när dessa inte går i Belgien. I år åker vi dock i klassiska Mol igen och belgarna har hemmabana. Därtill ska man lägga en handfull vassa amerikaner, fransmän och engelsmän. Så trots att jag är obesegrad så långt är det ett helt annat motstånd jag kommer att möta på VM.

Man ska vara klar över att det finns inga tuffare VM än de som går i Belgien på grund av att där finns flest snabba åkare. USA ligger inte långt efter men eftersom de har en lång resa så kommer inte alla snabbingar till Belgien.

Ska man se det positiva så är det att tävlingen går just i Mol. Banan där är väldigt speciell med mycket sand. Man tror kanske att belgarna är specialister på detta underlag eftersom det finns flera klassiska sandbanor där eliten åker stortävlingar. Men belgiska veteranåkare åker inte mer sandbanor än vi gör. Jag har åkt många belgiska race men ännu inte sett någon annan ren sandbana än Mol.

Detta gör att det kan bli lite överraskande resultat där normalt snabba åkare presterar sämre på sand än på gräs-/jordbanor. När jag tog ett av mina VM-silver blev det exakt så. Jag fightades med en fransman och en belgare om segern. Jag hade så långt, och har aldrig därefter heller, slagit belgaren. Men den dagen, på just sandbana fick han stryk! Tyvärr var fransmannen ännu snabbare…

Så jag har inte gett upp hoppet om en medalj trots att belgarna varit övermäktiga så långt! Det som kanske betyder mer är startordningen. Belgarna är bekväma och väljer att lotta denna. På VM i USA kördes kvalheat som seedning och i Schweiz användes mästerskapsmeriter. Mer rättvist men det är bara att acceptera spelreglerna. Jag har bittert fått erfara hur lottning av startposition kan slå. Jag har åkt sju VM i just Belgien och Mol. De första sex gångerna lottades jag i de sista två leden och var som bäst 7:a i mål. Sista gången lottades jag i första led och lyckades ta silver!

Så en sak har jag lärt mig genom åren – ta inte ut något i förskott, varken segrar eller förluster.