Ni som följt mina krönikor senaste året vet att det som fortfarande driver mig framåt inom cyklingen är utsikten att vinna ett VM-guld i cyclocross. Allt annat känns som ”Been there – done that ”!

Men ju längre man försöker, utan att lyckas, desto större blir tvivlet på ens egen förmåga. Jag har ju försökt nå detta mål nu i sju år utan att nå ända fram. Allra helst sedan det nu är fyra år sedan jag senast stod på pallen.

Årets säsong har varit en av mina bästa någonsin. Antagligen den bästa vad gäller antal segrar, nitton stycken. Men detta har inte minskat min oro.

I Tyskland har jag vunnit allt som jag åkt och varit helt ohotad till min andra totalseger i Deutschland Cup. Men jag har där inte åkt mot åkare som på allvar kan konkurrera om en VM-pallplats. Likaså är det med Danmark. Full pott även här men konkurrensläget är detsamma som i Tyskland.

I Belgien finns det däremot konkurrens så det räcker! Här åker jag dock H 50 och dessa grabbar är det inte realistiskt att hänga med som 60-åring. Jag mäter mig dock mest med de andra i samma ålder, och de två-tre bästa åker i regel ifrån mig. Det är dock ingen riktig värdemätare på styrkeförhållandena inför ett VM. Belgarna åker samma banor år ut och år in så de behöver knappt träna på banan innan start. Deras obenägenhet att åka utanför Belgien och möta nya motståndare gör dem dock mycket sårbara när VM avgörs på banor som ofta skiljer sig från de belgiska. Det var tydligt när den snabbaste belgaren i H 60 var som ett rundningsmärke för mig på årets VM trots att jag aldrig rår på honom annars.

Jag tog ju hem EM-titeln i år igen så det borde bekräfta min konkurrensförmåga tycker man? Nej, tyvärr känner jag inte så. Konkurrensen var inte i närheten av ett VM här heller.

Årets VM i Belgien gav mig heller inte någon trygghet i var jag står. Guld och silver gick till Frankrike efter att dessa båda åkare startat från första led. Man lottar ju startpositionerna på VM i Belgien. Jag blev fyra efter att ha förlorat bronset på sista halva varvet. Både bronsmedaljören, från USA, och jag startade bland de allra sista i ett sextio åkare stort startfält. Vi såg aldrig de två första under hela racet! Jag borde ha kunnat hänga med fransmännen om jag startat ihop med dem. Men åter igen, det fick jag aldrig bekräftat.

Så genom hela säsongen har tvivlet gnagt i bakhuvudet, har jag kvar det som krävs för att vinna ett VM?

Men så kom äntligen det jag väntat på vid sista stora tävlingen för säsongen, ICF-mästerskapet i Dijon Frankrike. Här ställdes jag mot den franske världsmästaren Daniel Perret på hans hemmaplan och på en bana som jag normalt anser mig vara chanslös på. Platt och hårt underlag. Oteknisk och ultrasnabb åkning.

Till allas och min egen förvåning var jag stark nog att hålla i taktpinnen racet igenom och vinna denna tvekamp. För första gången denna säsong kände jag att jag har det som krävs! Denna seger kändes bättre än allt annat jag vunnit under hela året och timingen var optimal. Det var exakt vad mitt självförtroende behövde. Nu blir det återigen full satsning mot nästa VM-säsong!