Nu är det snart äntligen höst igen och jag får åter börja åka cyclocross! Nu kan jakten på mitt sista resultatmål inom cykelsporten åter börja. Det fattas en enda seger för att jag ska vara ”klar” med cykelsporten och kunna börja cykla för nöjes skull istället för att bara träna. Ett VM-guld inom cyclocross är mitt stora mål sedan flera år tillbaka, men ack så svårt att erövra.

Nu gör jag ännu en  hård satsning på cyclocrossen men känner varje år att det krävs nya impulser för att jag ska orka motivera mig och inte släppa målbilden. Jag började för två år sedan att utforska de tyska och belgiska tävlingarna, vilket ledde till en full satsning på Deutschland Cup förra året. Det slutade med totalseger och när tyskarna nu gör om klassindelningen inför 2017 riktar jag blickarna mot Belgien istället. Jag har testat deras cuptävlingar sporadiskt ett par år men nu blir Belgien min primära tävlingsarena.

Det är svårt att bli en accepterad del av den belgiska veterancirkusen. Mycket beror på språkproblemen för både dem och mig. Jag har haft mycket lättare att smälta in i den tyska gemenskapen än i den belgiska. Lyckligtvis finns det även belgare som pratar bra engelska och hjälper nykomlingar som mig. Jag fick tidigt kontakt med Ludwig Gladines som förutom att vara belgisk H 50-mästare, och dessutom europamästare i samma klass, är drivande i Belgian Cycling Selection. Ludwig har varit ett stort stöd när jag försökt hitta rätt tävlingar och bra banor där nere.

Belgian Cycling Selection (BCS) är ett team som fungerar ungefär som klubbarna i Sverige. Är man medlem får man tillgång till de gemensamma sponsorernas utbud men annars är inga pengar inblandade. Det som skapade den ursprungliga kontakten var att deras huvudsponsor är Kalas Racewear som ju även hjälper mig med tävlingskläder. BCS är verksamma inom samtliga cykelgrenar med tyngdpunkt på cyclocross.

Vid EM i Slovakien förra säsongen umgicks vi mycket med BCS-åkarna och jag gillade sammanhållningen de visade. Jag sa vid något tillfälle till Ludwig att de är ett team som jag skulle vilja åka för, då mest som en vänlig gest. När jag sen träffade Ludwig igen i Belgien undrade han om jag menade allvar med vad jag sa i Slovakien. Det utmynnade i att jag framöver representerar BCS inom cyclocross medan jag fortfarande åker för Åstorps CK vad gäller MTB och landsväg.

Kravet är därmed att jag har BCS-namnet som klubb på min licens så att jag räknas som belgare i deras resultatlistor. Samtidigt vill jag fortsätta åka på svensk licens. Detta trodde jag inte var möjligt med det visade sig att denna kombination är tillåten av Svenska Cykelförbundet och de har varit väldigt tillmötesgående med att ordna formaliteterna kring denna udda setup.

För mig kommer fördelarna genom att jag nu kan räkna med praktisk hjälp från mina teamkollegor under belgiska race. Jag har varit väldigt frustrerad över att inte ha något depåstöd under framförallt lertävlingarna då man måste göra cykelbyten. Vad hjälper det att man har två cyklar när man måste springa in i depåhavet och leta reda på sin reservcykel och sedan hitta ut på banan igen. Mina cykelbyten i de fallen tar ca 30 sek medan ett ”normalt” byte tar kanske 5 sek. Det är i Belgien en skillnad på ca 10 placeringar upp eller ner. Så för min del har teambytet inte någon ekonomisk orsak utan är bara ett sätt att bli mer konkurrenskraftig.

Premiären i BCS-dressen blir i Steenhuffel den 3 september och sen rullar det på med dubbeltävlingar varje helg. Jag räknar med att åka ca 20 tävlingar där nere om jag orkar med alla resorna. Jag åker oftast ned på fredagen och sedan upp direkt efter målgång på söndagen för jobb måndag morgon. Jag har i genomsnitt 110 mil enkel resa så det blir ganska tröttande att åka ensam.

VM går kring den 1 december på den klassiska sandbanan i Mol. Så det blir att damma av sandåkningen igen innan dess. Jag är bra på sandåkning men samtidigt kan man inte hoppas på lera, utan det är torrt året om där. Kan bli mycket löpning i sanden vilket inte är min starka sida. I vilket fall ser jag fram emot att åter få åka VM i Belgien.