Tomheten som infinner sig efter Cykelvasan är en konstig känsla. Det blir liksom tomt och jag blir trött. Jag hade i år Cykelvasan som mitt största mål, men en bra placering i totalen för långloppscupen och långlopps-SM är två andra mål. Totalställningen i cupen kan jag inte påverka så jättemycket längre, i skrivande stund har jag en 10:e plats och har ett lopp kvar att köra som är Bockstensturen i Varberg. Det loppet får anses vara en favorittävling för mig. Långlopps-SM körs i mitten av september. Jag hade ingen plan efter vasan vad gällde träning och då blev tomheten ännu större. Nu har det gått några dagar och jag har snart samlat energi för att ta tag i avslutningen av säsongen.

Hur gick vasan då? Jo tack, efter starten var det en lugn resa upp för backen. När den planar ut och hetsen i klungan istället tar vid så var det en krasch som jag precis undkom men fick stanna upp innan jag kom vidare. Jag stressade ikapp täten igen för att precis hinna slappna av då jag känner hur någon hakar i mitt styre bakifrån och jag går i backen (diket). Sen såg jag inte täten mer och fick plocka ihop mina grejer i diket och fortsätta resan utan större draghjälp fram till Mora. Jag kom i mål på svansen av en klunga jag anslutit mig till i Oxberg. Jag var besviken över dagen redan och brydde mig inte om att jag ostrategiskt ofta drog i den klungan in till upploppet i Mora för att nästan komma sist i den. Vi slogs om placeringarna 28-51 och jag blev 44:a i årets vasa. Inte så jättenöjd.

Cykelvasan tar kraft på många vis. Det är en stor tävling som kräver allt fokus och förberedande man kan uppbringa. Dessutom är det ofta en logistik att lösa runtomkring. För min del i år blev det att hitta ett boende sent, vilket löste sig till det allra bästa med en sovplats i en fjällstuga endast 10 minuter ifrån starten. Veckan innan letade jag efter någon som kunde köra min bil från Sälen till Mora. På tävlingsmorgonen visste jag ännu inte hur det skulle bli, om jag skulle kunna åka med någon tillbaka eller behöva cykla tillbaka till Sälen efter avslutat lopp. Men som en räddare i nöden fick jag tag i en chaufför på morgonen som gladeligen körde min bil till Mora. Att bilen hade elitparkeringstillstånd var bara en fördel för chauffören!

Nu ska MTB-säsongen 2016 knytas ihop och bara två veckor efter långlopps-SM så drar den efterlängtade säsongen i cykelcross igång igen! En härligt avslappnad cup med korta tävlingar på 60 minuter och ofta tävlingar både lördag och söndag. Något jag gillar med att köra cykelcross är att man skjuter upp ”kravet” på att starta uppbyggnadssäsongen ett par månader. Jag tycker att start av uppbyggnadsträningen lämpligen sker i december eller januari, för att orka köra på hela vägen till våren och tills dess att tävlingarna tar över igen.