Äntligen har sommaren anlänt till vårt avlånga land. Vi blir som kalvar på grönbete så fort solen visar sig och kvicksilvret överstiger 15 grader Celsius. Äntligen får man begrava alla vinterkläder och förhoppningsvis få lite sol på de där ”lysrörsbleka” benen. Det är detta som gör att man orkar motivera sig under det mörka vinterhalvåret. Is, snöslask och stelfrusna tår ska äntligen få bytas ut mot behagligare träningsförhållanden.

Hur många gånger har man inte sett upp till någon och funderat på vad skönt det vore att vara bättre tränad? Jag menar, hur man än vrider och vänder på det så känner man sig alltid seg, trött eller allmänt ur form. Det eviga snacket runt tävlingsarenorna… ”nej, men jag är i så dålig form just nu”. Alla verkar vara smittade av samma fenomen. Det är först i efterhand man börjar reflektera. Man inser det efter en sjukdomsperiod eller skada, att det kanske inte var så dåligt som man först trodde. När man väl lyckats bli lite snabbare och äntligen kan klättra med en lite snabbare klunga så ökar självförtroendet och det känns för en liten stund som att man är odödlig. För det är väl den känslan de flesta tävlingscyklister vill åstadkomma? Känslan av att kunna ta ut sig till gränsen för vad kroppen klarar. Den känslan gräver i alla fall jag efter. Svårt att beskriva med ord hur det känns, men svårslaget! Oavsett vilken nivå jag har tävlat på så har min känsla alltid varit positiv om jag känt att jag kunnat vinna över mina egna målsättningar. Det kan vara allt ifrån att cykla en viss sträcka eller tävling på önskad tid eller med önskad placering, till att genomföra ett antal planerade träningspass. Vilka målen än må vara så är min drivkraft att alltid vilja bli bättre. Jag har svårt att nöja mig med en viss prestation eller ett visst resultat, då det är väldigt lätt att hitta saker som man hade velat göra bättre, eller i alla fall tror hade gått att göra bättre. Verkligheten är vad den är och det är lätt att glömma att man tränar och tävlar efter sin egen fysiska förmåga. Träna hårt kan alla göra, men att träna smart är svårt, och det är det som är nyckeln till att både må bra och nå de målsättningar man satt upp. Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig, men det gäller att sikta så nära som möjligt så ökar förutsättningarna.

När man tävlat ett par år och fått uppleva några skillnader som visar sig ute på tävlingsbanorna blir man både glad, förvånad och ibland ganska upprörd. Överlag är det en stor respekt som upplevs mellan cyklister och funktionärer, och man visar hänsyn. Men ibland felar det rejält. Tävlingarna är årets höjdpunkter och ska vara roliga att genomföra för alla. I skrivande stund hägrar ett träningspass i solen. Vi är inte bortskämda med D-vitamin och det gäller att ta tillvara på de soltimmar som erbjuds. Jag önskar alla en riktigt bra cykelsommar och hoppas att vi ses på någon av alla tävlingar som arrangeras.