Henrik Prehm

En kollega frågade mig: ”Vad är det som är så kul med att åka cykel, det är ju bara jobbigt?”. Jag var på väg att svara direkt men hejdade mig och började fundera. Ja, vad är det egentligen som är så kul. Vad är det som gör att man åker samma stig om och om igen och tänker: Få se om jag kan ta mig uppför backen lite fortare, undrar om det går att åka över rötterna istället för runt dom, den där kurvan tog jag bra den här gången osv. Vad är det som gör att det kliar i hela kroppen när man inte haft en pedal fäst under foten på några dagar?

Det började någonstans i början av 90-talet då jag som så många andra fick en BMX eller Biamex som vi sa. Den var svart och rödkrakelerad och fick följa med på det mesta. Vi kunde spendera en hel dag på en stig som var 100 meter lång. Och åkte den om och om igen. Hittade vi en stig med ett ”flyg” på blev det extra roligt. Därefter avverkades ytterligare några cyklar. Bl.a en liten asfaltsperiod med ett bockstyre. Att kalla den racer vore dock överdrift.

Men det var 2004 när jag flyttade till Kristinehamn som jag började åka seriöst.

Jag införskaffade en Crescent och gav mig ut på stigjakt. Då jag inte kände någon som cyklade mtb här så blev det på egen hand. Det blev mycket leda och bära cykeln de första åren. Men till slut hittar man egna stigar och gör egna rutter och det ger en kick. Särskilt när man hittar den där perfekta stigen, den med perfekt underlag och perfekta kurvor. När det bara flyter fram och det känns som man kan trampa i oändlighet. Där åker man om och om igen.

Egentligen kanske inte mycket har ändrats sedan den där BMX:en. Det är bara längden på stigen som ändrats.

Nu har det gått några år sen jag började och jag har hunnit med några motionslopp. Men det var inte förrän jag deltog i förra årets upplaga av Cykelvasan som det här med motionslopp riktigt satte sig i mig. Vilken härlig upplevelse!

Taktiken var enkel under loppet: 1, Hitta en klunga med bra tempo. 2, ät hela tiden. Det första var inga problem. Klungan sträckte sig från Sälen till Mora så det fanns alltid någon att ta rygg på. Det andra däremot gick sådär. Hade testat både gel och bars innan loppet men jag kan inte med det riktigt. Så jag laddade en ryggficka med kexchoklad!!! Ja kexchoklad! Försök tugga sönder en bit kexchoklad flåsande, andfådd efter en lång stigning. Hälften blåstes ut ur munnen och resten satte sig i halsen. Så det blev en laddning bananer i depån istället. Och tiden är inget att klaga på tycker jag. Mycket tack vare min dotter som ville följa med och utforska stadens lekparker i barnsitsen på min pendlarhoj. Utan de äventyren hade det inte gått lika bra i Vasan. Kanske följer hon med de där nio milen en dag.

Men kan jag kalla mig riktig mtb-cyklist? Den frågan har jag ställt mig länge. Att ha roligt har alltid varit mitt mål. Att komma hem en regnig oktoberdag med lera från hjälm till pedal, stela fingrar, isklumpar till fötter men ändå med ett leende på läpparna. Att åka lopp för att det är roligt och inte jaga sekunder. Det blir mer som en bonus när man förbättrat sig. Men kommer jag sist så vet jag iallafall att jag hade kul. Måste man kräva mer? Behöver man vara bäst? Kan man då kalla sig riktig mtb-cyklist om man har ambitionen att bara ha kul?

Nog tycker jag det. Men jag skulle nog kalla mig mer entusiast än proffs iallafall.
Jag fastnade för skogscykling men jag gillar ändå all sorts cykling. Från snabba asfaltsturen till härliga glidarturer ner på stan.

Och ett cykelstall är inte komplett om man inte har en mountainbike, en asfaltsracer, en pendlarhoj, en vintercykel och kanske en reservmountainbike (som i och för sig kan vikariera som vintercykel). För mig fattas racern men jag klarar mig än så länge.

Annars känns vintern som ett stort svart hål i cykelsäsongen. Även om vinterdäcken sitter på och pannlampan är så stark att den gör skuggor på månen så blir det inte många turer under de mörka månaderna.

Jag kompenserar detta med att skruva, serva och uppdatera. Detta med att skruva började när jag lämnade in min kära ägodel på service och fick sedan tillbaka den utan att märka vad som gjorts. Samma gnissel samma knäppande och torra kedja men en femhundring mindre i plånboken. Då tänkte jag: ska nåt göras rätt så får man göra det själv. Så numera finns en, till större delen, komplett verkstad i källaren.

Så nu har jag en ny 29-tummare i garaget som bara väntar på att få bli överöst av lera och flera lopp uppskrivna i min kalender. Inte minst Cykelvasan.

Så våren får gärna komma nu!