Schweiz … episka leder, ost och solsken, men på vår väg mot de mörka jättarna vid horisonten verkar det som om vår resa kommer att få en annorlunda start än vi hade förutsett.

Vi kom fram sent till campingen, naturligtvis efter stängningsdags, och fick sätta upp tälten i kolmörker och ösregn. Resten av killarna kom senare på natten, när det hade torkat upp – tur för dem. Nästa morgon var det mulet men regnet hade passerat – tur igen! Precis som vid tidigare resor hade vardagsstressen hemma gjort att vi bara kunde förbereda det som var nödvändigt för själva cyklingen.

På typiskt Gunter-manér utfördes en del skruvande på cyklarna i sista minuten (av killarna och mig, mekanikern), samtidigt som frukost (havregryn och kaffe) lagades (av kocken) och inmundigades. Detta kombinerades med en snabb rush till tåget som gick till Visp och Fiesch. Starten satte agendan för vår årliga tripp och det tajta schema som Nail, ledexperten, gjort upp för veckan. Förutom andra cykelturer under året, har denna grupp planerat en tripp de senaste fem åren, med samma människor, där alla har sin specifika funktion i sällskapet. Detta gör våra turer, där vi söker efter de perfekta lederna, genomförbara.

Lördag 21 juli

Klockan är nio på morgonen. Vi klarade det! Alla kom med tåget och nästan alla kom i samma vagn. Det verkar till och med som om alla fått med sig det som behövs för den första dagen: cykel, hjälm, lite mat och knäskydd. Nu drar vi!

Tåget följer en typisk schweizisk flod, gråfärgad av sediment från glaciärer. Första stoppet är bergbanan till Fiescheralp. Vi befarade att det skulle bli åskväder men den lokala skärmflygarguiden sa att det dragit förbi tidigare på morgonen. Vi kom iväg på den första banan på turen, en krokig downhill som började ganska lugnt som uppvärmning. Tillbaka upp med bergbanan och sedan klättrade vi vidare upp i dimman, genom en tunnel, för att komma till glaciärstugan i Marjelen, där vi fick lunch.

Efter lunchen såg vi fram emot utsikten som vår guide lovat oss: en vy över Aletschglaciären! Det är en välbekant bild för alla som läser cykeltidningar: några små cyklister med en jättelik glaciär i bakgrunden. Men vilken fantastisk utsikt!

Sedan var det dags för åkning igen. Vi följde en led nedför på en bergskam vid glaciären. Halvvägs ner körde vi in på en led mot Fieschertal som visade sig vara mer av en äventyrsbana. Vi kallar det så när det blir mer vandring och navigering än cykling. Delvis var det en bergsstig där man fick hålla cykeln med ena handen och hålla fast sig själv i en stålkabel med den andra. Halvvägs upp på berget träffade vi på en kufisk schweizare som undrade om vi var galna som försökte ta oss uppför berget med cyklar. Till slut var vi ändå framme vid lägerplatsen och gjorde i ordning cyklarna inför nästa dag.

Japaner

Några dagar in på turen, av vilka jag missade söndagen i Simplontrakten, på grund av bromsproblem var planen att åka mot Zermatt och stanna där ett par dagar. Det första vi la märke till här var alla japanska turister, och deras totala okunskap om mountainbiking. De tyckte att vi var stuntmän som kunde cykla i denna terräng.

Halvvägs nerför backen stannade vi vid restaurang Furi för att äta lite rösti och apfelschorle. Kanske lite mastigt som lunch men atmosfären var trevlig och personalen vänlig så vi beställde också en extra kopp kaffe medan vi njöt av utsikten.

Under eftermiddagen tog vi sedan gondolen 400 meter upp till Fluhalp, där vi skulle spendera natten. Vi välkomnades av kocken och fick en välförtjänt middag bestående av soppa, kyckling och grönsaker med en söt efterrätt. Stället var välskött med god service, bekväma sängar, varmt duschvatten och bra öl, för 10 franc. Lite turistkänsla var det med Matterhorn i bakgrunden och kanske lite lyxigt – men vi klagade inte.

 

Vart försvann guiden?

Vi vaknade tidigt för att fota lite och följde sedan en ås i närheten. Men efter ett tag försvann åsen ner i en kanjon och vi åkte tillbaka för att ta en annan rutt ner till Zermatt. Upp i gondolen igen eftersom vi ville ha lite hjälp uppför idag.

Det mesta av åkningen i det här området är teknisk med alpklippor, där det behövs en enduro för att klara kurvorna bra. Det är också egentligen vandringsleder så man måste ibland hoppa av cykeln för att komma nedför branta passager. Hela tiden vi var där syntes Matterhorns 4400 meter höga klipptopp i solskenet. Utsikten var en positiv upplevelse men det var inte vår guides krasch i ett dike, vilket gjorde att dagen slutade hos den lokala doktorn. Resultatet blev att han inte kunde åka mer den veckan, och vi var utan den person som organiserat det mesta av trippen. Vår vice guide fick rycka in för att visa sina GPS-färdigheter. Vi hade också två GPS:er, vilket var tur eftersom den ena försvann vid kraschen och hade vi inte hittat den efter en kvart så hade vi inte vetat ett smack var vi skulle åka under resten av veckan.

Vi tog en promenad genom Zermatt på eftermiddagen och tittade på alla dyra affärer. Hela byn verkade vara full av el-cyklar och el-bilar.

Nästa dag var planen att åka tillbaka till Visp. Det började med en tur på bergbanan till Blauherd, ledd av vår nye guide, Dons. Vi följde en fin flow-trail med lite kurvor som alla var åkbara. Sedan kom vi på att vi måste åka till liftstationen i St. Niklaus på 20 minuter, och det var 13 kilomter dit! Vi kom fram just när gondolen försvann bakom trädkronorna, men lyckades förhandla oss fram till en extratur för det facila priset av 20 franc. Där slapp vi vänta en timme extra! Leden vi skulle köra nu började vid kapellet i en liten pittoresk by. Tiden verkade ha stått stilla här och det går bara att ta sig hit med bergbanan. Stigen var full av hårnålar nedför bergssidan och tekniska delar blandade med flow-delar. Som tur var fanns inga av de vassa smala klippkanter bakom varje krök, som är så vanliga i Zermattregionen. Dessa är till för att stoppa vattenerosionen men nackdelen med dem är att de förstör allt flow. De orsakar också punkteringar och skadade fälgar, vilket vi fick erfara många gånger. Att ha med extra innerslangar rekommenderas varmt och högre tryck i däcken behövs också, vilket går ut över komforten.

Efter denna färd for vi vidare med postbuss upp till Grächen för att testa en led ner till Stalden. I början var det en trevlig bit men snart fick vi följa europavägen tillbaka till Visp, här var det mest tråkig asfalt.  

Låt oss passera  

Vi vaknade tidigt med redan packade ryggsäckar för att ta 07.15-tåget västerut mot Sierre. Väl där fick vi lasta cyklarna på en postbuss som visade sig ha bara två lediga platser för cyklar. Nästa buss skulle gå om två timmar men den vänlige busschauffören satte på en cykeltrailer och vi kunde fara upp till Saint Luc. Vidare med stollift till Tignousa, där vi tog en snabb espresso innan vi fortsatte på en väg som övergick i singletrack med bra flow, längs efter Illhorn ända tillbaka ner till Sierre.

Detta var mer en vandringsled, som skulle vara utmanande även till fots. Man kunde ha behövt ett rep för att klättra på vissa ställen men efter en halvtimmes snubblande och glidande utför med cyklarna planade leden ut igen och följde ett bevattningsdike där det rullade på bra. Men plötsligt spärrade ett fem meter högt stängsel vår väg. Det sträckte sig 100 meter åt båda hållen med bara en 30 cm bred öppning – omöjlig att komma igenom med en cykel. Efter en stund med misslyckade försök upptäckte vi dock en sektion som sågats av och var möjlig att haka upp och där vi kunde komma igenom. Tur igen! Vi visste inte varför området var avstängt men vi fortsatte, trots att vår GPS-skärm knäckts vid stängselpassagen. Det visade sig vara den bästa led vi kört på den här resan. Precis tillräckligt brant för ett bra tempo, lite rötter, tekniska men åkbara kurvor och klippor att hoppa från. Allt var helt rätt! Till slut kom vi tillbaka till Sierre och tog postbussen upp till St. Luc, varifrån vi malde på lätta växlar till Hotel Weisshorn.

 

Mitt i ingenstans

Vi vaknade i det gamla spöklika hotellet och när vi gav oss av följde vi en bergssida med fint flyt ända ner till Zinal. Efter en bergbanetur upp igen körde vi över en fin alpäng till byn Grimentz. Vi fortsatte till La Vouardas toppstation med gondol, när vi ätit lunch. En sista tuff klättring upp till toppen, Corne de Sorebois, och vi kunde njuta av utsikten över Lac de Moiry-platån. Att sedan åka nedför var häftigt – en singletrack över ängarna med stora möjligheter till vägval medan vi körde race mot varandra. Till slut var vi nere vid en damm, där det tyvärr blev vandringsled igen till Grimentz. Därifrån vidare via bergbanan Bendolla till den första stationen. Klockan var omkring fem på eftermiddagen när vi började vårt klättring mot övernattningen vid Becs de Bosson på 3000 meters höjd. Starten på 900-metersklättringen var på en väg och gick lätt, men de sista hundra höjdmetrarna blev det leda och bära cykel igen till och med över en del snöfläckar. Vi kom fram i skymningen och fick en god middag av värden i en trevlig miljö. Månförmörkelsen, som var den kvällen, blev extra bra eftersom det inte fanns elektriskt ljus i denna alphydda men tyvärr fanns det inte vatten heller…

Bandet spelar på

Vi vaknade upp utsövda på 3000 meters höjd till en bedövande utsikt och efter frukosten gav vi oss iväg på den kända argentinska leden. Den börjar klippigt med tuffa kurvor och går sedan över alpängar tills den försvinner ner i skogen. Det var något av det bästa under hela veckan, speciellt den sista biten till byn Grône nere i dalen.

Nästa led var den ännu mer kända brasilianska leden. Vi tog liften från Chalais till Vercorin i regnväder och sedan gondolen till Cret du Midi. Där väntade vi på att regnet skulle upphöra på en restaurang med dyblöta vandrare och fulla lokalbor, innan vi tog oss de sista 500 metrarna till brasilianaren. Ett band spelade 60- och 70-talsmusik men regnet blev bara värre och till slut beslöt vi oss för att skippa denna den sista leden. Det kändes bittert, men i regn och dimma hade vi inget val. När vi sedan gick ut upptäckte Dons också att en bromsledning på hans cykel läckte, vilket var den sista spiken i kistan. Så medan bandet fortsatte att spela begav vi oss av nedåt med gondolen. Ett bittert slut på resan!

Text och foto: Harm Spoelstra

Do NOT follow this link or you will be banned from the site!