Idén bakom att åka en längre sträcka på Sörmlandsleden har funnits länge men blev förstärkt när jag träffade på ett gäng glada cyklister från Solnatrakten som skulle åka rutten jag hade i huvudet, dock från Nynäshamn och norrut. Eftersom Nynäshamn ligger i mina nuvarande hemtrakter har jag cyklat på Sörmlandsleden, även förkortat SML, många gånger förut men aldrig i den utsträckning vi skulle ta oss an den nu. Ungefär tre veckor innan resan påbörjades lade jag upp ett privat evenemang på Facebook (vilket underbart hjälpmedel ibland) och bjöd in många likasinnade som jag gärna tar med mig på resan. Resan, där jag skrev att man skulle räkna med fem á sex timmar i sadeln i ”alla-ska-med-tempo”.

Mat, ägg, vatten, och såklart kameran

Jag själv kör numera en Rocky Mountain Slayer och känner att jag har hittat rätt typ av cykel och inte minst passar den min stil av cykling. För mig handlar det om att ha kul på cykeln och inte så mycket om KOM-tider. King of Mountain, alltså snabbast av alla, för den som har gömt sig under en sten och inte vet vad KOM betyder. Med det sagt så fick jag med mig tre vänner som tycker likadant. Efter en god natts sömn och morgonkaffet intaget, packar jag väskan. Jag bantar ner min fotoutrustning för det blir en varm dag och extra vatten är ett måste att få med sig. Med ryggsäcken laddad med mat, ägg, vatten och såklart kameran möter jag upp med min granne Johan och cyklar till Ösmo station där vi tar tåget till Haninge och träffar vår vän Niclas.

Sörmlandsleden

Med humöret på topp åker vi tillsammans till Rudans Friluftsområde i Haninge, som vi utgår från, och plockar upp den sista medåkaren, Niklas Skogh. Han jobbar just nu med att bygga flowstigar i Hacksta, Österåkers Kommun, som satsar mycket på mountainbiking. För att skilja de två Niklas åt bestämde jag ganska snart att trailbyggaren får heta Niklas och den andra Niclas kallar vi Öberg. Ganska prick klockan tio rullar vi iväg och ser fram emot vad leden har att erbjuda. Från sjön Rudan är det skyltat ”Sörmlandsleden” så vi kan inte köra fel, men ändå lyckas jag, som ligger längst fram, att avvika från leden och vi hamnar i ett nästan helt oupptrampat/cyklat område. Som tur har Niklas en bra karta med sig och vi hittar tillbaka till den rätta leden.

Första delen av rutten tar oss till sjön Öran där vi intar de första mackorna. Hittills har cyklingen varit helt underbar och stigarna är torra och körbara. Solen skiner härligt på oss, det här kommer bli en varm dag!

En studsande Niklas

Vi fortsätter och sätter kurs mot Paradiset och Tornberget. På stigen möter vi några trailrunners och vandrare. Det märks att denna del av leden är populär bland friluftsälskare. Medan jag cyklar i min takt över alla stenar och rötter ser jag Niklas studsa runt och åka upp och ner för stenhällarna. Han åker på ställen jag aldrig skulle våga eller helt enkelt inte har tekniken för att klara av. Jag får förmodligen gå en kurs hos honom, det ser så enkelt ut. Närmare tre timmar in på vår resa korsar vi en asfaltsväg som jag känner igen väldigt väl. Det enda som slår mig då är: har vi inte kommit längre? Det är nu vi kommer in på områden där jag aldrig har cyklat tidigare och därmed inte kan stigarna så väl. Det behöver inte nödvändigtvis vara en nackdel men med tre timmar i sadeln och knappa sjutton kilometer av de sextio jag beräknade rutten till känns det som att vi aldrig kommer till Nynäshamn.

Det blir några kilometer på grus och singletrack innan vi dyker in i skogspartierna igen. Vattnet börjar ta slut för oss alla och vi bestämmer oss för att det vore bra med påfyllning. Öberg tar täten och ser till att vi fyller på med vatten hos ett gäng glada hårdrockare som har fest. Vi tackar för gästvänligheten och fortsätter på leden. Det blir ett par hundra meter på asfalt, sedan viker vi från den som tur är. Härifrån blir stigen jobbigare än vad den hittills har varit.

Mycket rötter och sten som håller på att ta ifrån mig glädjen med cyklingen. Det tar stopp för mig ibland och vissa partier får jag helt enkelt gå. Var det tröttheten eller tekniken? Kanske en blandning av båda men Niklas fortsätter att hoppa runt överallt och studsar lika mycket nu som han gjorde för fyra timmar sedan. Hur orkar han tänker jag bara! När vi anländer till Hemfosa, tjugosju kilometer in på leden blir det en sista rast. Där bestämmer jag att vi ändrar vårt mål till att nå Ösmo, vilket ligger cirka sju kilometer fågelvägen, från Nynäshamn. Jag har börjat få ont i ett knä och det blir värre för varje minut. Öberg kämpar med en sträckning i låret och Johan är allmänt trött. Niklas verkar, otroligt nog, inte andfådd ens.

Sträckan som är kvar nu är Hemfosa till Segersäng och sedan vidare mot Ösmo. På kartan är sträckan inte lång och hur långt kan tio kilometer till vara? Med det sista sockret intaget och vätskenivån påfylld ger vi oss iväg. Vi trampar lite lätt på asfalten men efter bara hundra meter viker vi av, uppåt, brant och stenigt. Suck! Som tur blir det något lättare cykling efter de första hundra metrarna och vi hinner knäppa lite bilder. 

Niklas visar gärna hur man gör och droppar ner någon meter. Tanken var att jag skulle ha tagit många fler bilder på resan än vad jag har gjort. Men jag jobbade så hårt för att ens hålla mig på cykeln och stigen att kameran var mycket i ryggsäcken och bara togs fram ett fåtal gånger. Leden från Hemfosa till Segersäng slingrar sig fram och tillbaka i terrängen, det är mycket stora rötter och stenar och jag kör ständigt fast. Frustrationen börjar tära på mig och en och annan svordom kommer fram, när jag får nog. Gång på gång tar det stopp och tröttheten gör att jag inte är lika alert och smidig längre.

Jag får kliva av cykeln mycket vilket absolut inte hjälper till för att nå målet. Dryga timmen senare kommer vi till Segersäng, där jag kan leden och vet hur den ser ut. Vi trampar på de sista kilometrarna till Ösmo via Sörmlandsleden och gör en liten avstickare via grusvägar. Ett sista ryck nedför på Sörmlandsleden innan vi når sjön Muskan där leden svänger vänster mot Ösmo. Vi har dock siktet inställt på en kall öl på Körunda Golfbana och tar höger istället. Det är en lättare väg, vilket jag i nuläget föredrar över allt annat. Väl ankommen till Körunda är jag helt färdig, orkeslös och vill egentligen bara lägga mig ner. Den där ölen får vi ha innestående. Vattnet och colan smakar bra den också. Jag och Johan hänger inte kvar så länge och tackar de båda Niklas för en trevlig dag på cykeln trots, för min del, många motgånger och tuffa partier.

Vi bor en bit från Ösmo och på hemresan märks det att man går på sina absolut sista krafter. Till och med asfaltspartiet hemåt, som inte är mer än sex kilometer, känns som en evighet. Hemkommen möts man av underbara barn och fru som har förberett mackor med tillhörande soppa och man kan bara slå sig ner. Min sockernivå är dock så dålig att jag är illamående och måsta lägga mig i soffan. Det tar minst drygt trettio minuter innan jag är redo att äta. Jag har hittills aldrig upplevt en sån trötthet efter en tur. Den har tagit hårt på mig men om du frågar mig om jag skulle göra det igen, så är svaret: JA. Att uppleva Sörmlandsleden tillsammans med vänner är något man inte glömmer. Visst, vi nådde aldrig målet, det vill säga, Nynäshamn, men personligen hade jag aldrig kunnat cykla cirka tio till femton kilometer till. Sörmlandsleden, vi kommer att ses igen!

 

Text: Hjalmar van Hoek

Foto: Johan Polhede och Hjalmar van Hoek

Do NOT follow this link or you will be banned from the site!