Tyvärr har det blivit lite senare med publikationen av sista delen, men jag hoppas ändå att ni gillar det som  följer.

En långdragen frukost blev det vid Östernäversjön, både Ole och jag hade absolut noll bråttom att komma iväg. Efter frukosten var vi så klart tvungna att ta ett dopp och spola bort nattens drömmar och ersätta dem med nya intryck och det börjar bra när man får starta dagen med utsikt över en spegelblank sjö, med solkristaller som lyser över sjöns botten.

Äventyret fortsätter

Som jag skrev i förra artikeln var gps:en inställd på Helags, men vi behövde dessvärre först ratta in mot Östersund och cykelbutiken Velorapide för att inhandla ett nytt däck. Vid 12-slaget lämnade vi vårt underbara övernattningsställe och siktade in oss på Östersund och däcket.

Tillbaka i det kultiverade

Även om vi hade varit på resande fot i åtta dagar så kändes det som en evighet sen vi sist var bland folk. Att man kan bli van vid det lugna så fort och att man egentligen kan vara utan människor runt omkring sig så lätt. Men tur ändå att butiken hade ett nytt däck liggande, vi skulle ju köra terräng vid Helags och då är ett däck som håller luften och som dessutom har mönster mycket välkommet.

Vi köpte lite extra saker varefter vi lämnade Östersund och Anders och hans kära butik Velorapide bakom oss.

Vi hade en plan

Men fortfarande ingenting planerat vad gäller tid. Vi körde på härliga småvägar mot Helags och stannade vid flera tillfällen. Eftersom vi lämnade övernattningsstället vid 12-tiden, så hade klockan hunnit bli tre och både Ole och jag kände för att stanna och ta en sen lunch. Har jag redan nämnt hur härligt det är, när man inte känner någon form av tidspress. Ta dagen som den kommer och så klart blir allt lite lättare när man har en fin sommardag på sin sida. Och dessutom inga mygg eller knott i närheten, ja då blir valet att stanna i den svenska naturen inte så svårt.

Jag vill minnas att vi anlände till parkeringen intill Helags vid 19-tiden, det fanns fortfarande många bilar på plats och vi undrade var alla de personerna var.  Skulle vi komma att möta många vandrare på vår kvällstur, det skulle ju kunna förstöra deras upplevelse. Ibland kan det vara så att vandrare inte gillar oss cyklister, därav att vi alltid kör efter principen…visa hänsyn mot den som går, sakta ner, hälsa på och till och med snacka lite. De flesta som vandrar, är oftast rätt nyfikna när de ser, så som i vårt fall, två cyklister som kör på det som de upplever som tufft underlag.

Det leder oftast till en trevlig pratstund och ett skratt, innan vi lämnar varandra åt varsitt håll.

Mat igen

Visst när man tar dagarna så som de kommer, så finns det i alla fall en sak som är återkommande…energi för kroppen. När vi anlände till parkeringen var det lite lätt regn och vi bestämde oss för att vänta ut regnet genom att ta fram Trangia-köket (japp lite reklam igen) och koka vatten för att avnjuta vår kvällsmat. Som tur var, fanns det ett vindskydd där vi kunde ta plats. Jag hälsade på ett par som precis var klara och som visade sig vara från Australien. Så klart blev det lite snack men det var rätt tydligt att de inte var upplagda för en långvarig pratstund… jag släppte dem!

I med vattnet, på med lågan och koka. En timme senare var vi klara och tog fram cyklarna. Javisst det, det där däcket! Det fick bli ett snabbt däckbyte och inom fem minuter rullade vi iväg mot Helags fjällstation.

Vänster om

Som sagt hade vi fått tipset från en följare på Instagram, att testa cyklingen mot Helags och vi ville minnas att vi skulle börja till vänster om vindskyddet uppåt mot den första lilla toppen. Vi korsade nån bäck och sedan började äventyret på riktigt.

Vi fick vår 360-graders vy och man känner sig ytterst liten när man rör sig i fjällen, det är något magiskt med detta. Men när det finns så mycket mygg och knott som just den kvällen, ja då glömmer man av det vackra ibland.

Förutom att vi kämpade oss uppåt över stock och sten, bland buskar och ibland någon spång så kämpade vi faktiskt med de där odjuren… det var väl bara att inte stanna alltför ofta. Men det är inte lätt att låta bli att stanna när det ska fotograferas, för att få fram känslan för just dig som läser denna artikel.

Så småningom

Vi kom upp i plattare terräng och fortsatte ditåt där solen fortfarande lyste med Helags i bakgrunden. Vi mötte några vandrare och vid något tillfälle träffade vi en äldre herre, som kom ingenstans ifrån. Där fanns han plötsligt på stigen och vi stannade och frågade ifall allt var OK. ”Jajamän!”, blev svaret, ”Ni vet ni ungdomar, jag är uppväxt i fjällvärlden och håller mig aldrig till stigarna. Jag har gått här i över 60 år och tror mig veta var jag är, men tack för att ni frågar.”

Vi började filosofera om både det ena och det andra, det fanns ömsesidig respekt…vi gillade ju samma sak, vara ute i naturen, där den ena gör det med vandringskängor och den andra på hjul, men i princip gör vi samma sak, njuter av det vackra vi har runt omkring oss.

Korsande bäckar

På väg upp mot fjällstationen korsar man några fina små bäckar, det är fartfylld cykling som gäller. Det är rolig upp- och nerkörning, snabba korta svängar, spångar, bäckar ja en salig blandning av fina inslag för att få bra cykling. Dock, får det påpekas att spångarna tydligen inte kan köras av alla, det märks att det finns en del cyklister som har dålig balans och hamnar på sidan av spångarna. Det är ju så tråkigt, kliv av cykeln och led den istället för att plöja genom det mjuka… ni förstör mer än det gynnar!

Jag blir så ledsen av det, kan man inte, så kör inte!

Fjällstationen

Efter cirka två timmar av cyklande och fotande så anlände vi till Helags Fjällstation, jag var så förvånad. Fråga mig inte varför, men jag hade skapat mig en bild av att det inte skulle finnas något, inte mer än möjligen något vindskydd! Att man kan ha så fel, det fanns hur många människor som helst där. Tydligen kan man övernatta där och det finns dessutom en restaurang med allt det goa man kan förvänta sig ute på stan.

Vi var törstiga och lämnade cyklarna där ute och gick in för att beställa lite mat och dricka, tänkte vi… men så lätt gick det inte. Det var betalkort eller kontanter som gällde, ingen Swish… ja vad visste vi, vi hade inte tagit med oss sånt eftersom vi inte hade räknat med en sådan möjlighet. Vilken tur att det fanns en snäll dam som hörde oss och kom fram och sa: ”Hörnini jag kan betala för er”.

Vad härligt, jag Swishade beloppet till henne och så kunde vi avnjuta lite mat och dricka så där vi 22-tiden.

Härlig lång sommarkväll

Det var vid 23-tiden som vi bestämde oss för att rulla tillbaka mot bilen. Efter att vi lämnade stationen bakom oss, blev det en kort klättring upp igen fram till en korsning där vi svängde vänster… ojojoj vilken körning vi fick, fantastisk utförskörning med spännande inslag av allt möjligt. Vyer och kvällssolen som lyste bakom oss.

Så småningom kom vi fram till en liten sjö och en liten stuga, där det fanns folk, som undrade ifall vi hade åkt vilse så här sent på natten. Klockan hade trots allt hunnit bli efter 24. ”Nej, nej!”, hälsade vi. ”Vi njuter bara av en härlig kvällsrunda”. Damerna, för det var damer, bjöd in oss, och vi tackade snällt för det… men vi ville ju komma tillbaka till bilen.

Klockan hade hunnit bli strax efter ett på natten och Ole och jag pratade om den fantastiska delen av cyklingen. Den var klart mycket bättre än vägen upp till fjällstationen, det hade nog mest att göra med att stigen upp till stationen var delvis sönderkörd av terrängfordon, vilket så klart drar ner känslan.

Så om ni råkar åka till Helags någon gång, se till att köra leden i samma riktning som vi gjorde, för man får verkligen världens finaste stig tillbaka!

Och nu då?

Framme vid bilen var vi svettiga, smutsiga och täckta av lera och allt vi har fått på oss på vägen ner. Men var skulle vi övernatta, där det fanns vatten? Visst hade vi sett en liten bäck på väg upp mot fjällstationen, men vi kände inte för att släpa på alla grejor så som tält, mat, packning och cyklar för att komma dit.

Vi slängde cyklarna på bilen och rattade nerför berget och hoppades att vi skulle hitta någon plats för att övernatta och där vi dessutom kunde tvätta av oss. Efter några kilometer korsade vi en älv. ”Där kunde vi tvätta oss.”, sa Ole. Vi hoppade ur bilen, drog av oss kläderna och slängde oss i vattnet. Ja i all ärlighet, slängde var nog inte rätt ord. Vi skvätte vattnet på oss, för vad kallt det var!! Och så mycket mygg och knott…ni förstår att det blev hur stressigt som helst att komma därifrån. Men ett snabbt dopp blev det och sen tillbaka i bilen och leta efter en lämplig övernattningsplats.

Sista natten

Vid 2-tiden hittade vi in fin plats långt upp på ett berg, tur att det fortfarande var ljust. Vi tog fram våra tält och skulle slå läger…men! ”Du, Ole var är mitt liggunderlag? Har du sett det? Vart i all världen har det blivit av?” Jag anade plötsligt hur det gått till och sa till Ole att det måste ha glidit ur bilen där vi ”duschade” oss. Som tur var hade vi inte allt för långt dit, det var cirka tre kilometer. Ole stannade kvar vid tälten, medan jag rattade bilen nerför berget igen. Japp, där låg den när jag svängde in där vi hade tvättat oss. Tur det!

Natten var räddad och vid halv tretiden la jag mig och somnade ganska snabbt och drömde om vår fantastiskt fina dag, som började vid Östernäversjön och avslutades på en bergstopp.

Morgonkvisten

Vilken härlig natt det blev, friskt men inte för kallt. Jag öppnade tältet för att njuta av den fria sikten mot snötäckta bergstoppar. Sol och blå himmel, det kan knappast bli bättre.

Några minuter senare var jag ur tältet och drog fram Trangia-köket, (va igen reklam?) och gjorde det jag hade gjort de senaste dagarna. Lagade frukost, kaffe och drog sedan upp en plan… javisst ja, vi ju körde helt utan plan!

Fast denna dag hade vi en plan, vi skulle åka hemåt. Två dagar senare behövde jag nämligen sitta på planet till Österrike för att närvara vid en produktlansering. Sista dagen tog vi det, som alla andra dagar, lugnt. Vi åkte hemåt genom att passera Trysil, Ole hade nämligen inte bråttom att komma hem och eftersom vi hade våra kajaker med oss, passade han på att paddla hemåt på Trysilälven, som sen går över i Klarälven, för att avsluta turen i Stöllet, där jag skulle hämta honom efter lanseringen.

Tidsmässigt pratar vi om söndag-torsdag, men jag fick ett samtal redan på tisdag från Ole ifall jag inte kunde hämta honom redan då. Han hade hunnit paddla hela sträckan på två dagar, vilket är en rekordtid. Så fick det bli, jag hoppade i bilen och hämtade min vän Ole! Han såg nöjd ut med att se mig igen… det värmer hjärtat när ens vän säger att det inte var lika roligt utan mig.

Äventyr

Det här med att dra iväg utan en plan är det bästa jag har varit med om, den som känner mig vet att jag brukar ordna allt i detalj, annars mår jag inte bra, har jag intalat mig själv, så länge jag vet. Jag kommer aldrig att släppa planeringen, det gör att man får saker och ting gjorda. Men när jag väl är på väg på ett sådant äventyr som detta, så kan jag och borde jag släppa på planerna och bara ta allt som det kommer. För det ger faktiskt mersmak!

Denna sommar lär det bli fler såna turer, fast på hemmaplan…man får ta hänsyn till Corona-situationen.

Jag hoppas att ni har gillat vår roadtrip, både Ole och jag kan varmt rekommendera er att göra något liknande. Det är ett minne för livet!

 

Text: Harold Abbas

Foto: Ole Tuskin och Harold Abbas

Alla delar kring våran roadtrip, kan läsas här:

Do NOT follow this link or you will be banned from the site!